Vi vandrar planlöst, åker taxi. Får nobben på flera ställen, ja till och med på ett kristet härbärge. Så var det med den medmänskligheten. Vi bråkar och livet känns som en påse skit i Donau. Klockan två på natten checkar vi in på Eden. Fryser.
Vi vaknar och solen kryper, solen klättrar upp på hi-hi-mlen. Dustin duschar länge och vi bråkar. Kommer iväg. Åker taxi upp på Carmelberget. Baha´i-religionens heligaste plats. Världens maffigaste trädgård. Det är peace of mind. Totalt.
Våra ben styr mot stranden sen. Åker buss nu. Träffar en kvinna, en Baha´i-anhängare. Såklart. Vi får en fin pratstund, solen snett på hi-hi-mlen träffar oss perfekt med ett mjukt slag i solar plexus och ansikte. Vi går av, går ner till havet. Alla badar utom jag. Jag är chosefri och prestigelös. Jag gör det jag allra helst gör vid havet. Sätter på lite musik och tittar ut i det blåa, oändliga. Solen rakt upp på hi-hi-mlen.
Havet, tänker jag och Jesper högt, havet är en plats både att längta till och en plats för längtan. Jag drabbas alltid av längtan vid havet. Jag drabbas alltid av allting överallt. Sedan måste vi hem innan sabbaten börjar. Vi åker medelst buss och lämnar havet och Haifa, Israel bakom oss. Och när vi börjar klättra upp i bergen jag lärt mig älska kommer allting över mig igen. Solen börjar ramla ner från hi-hi-mlen och lägger sig mjukt mellan bergen. Bäddar in allting i ett sanslöst dis. Panorama. Du har vägen, bergen, solnedgången, kravlösheten. Olivträden, dammet, håret, leendet.
Och du skälver. Naturligtvis skälver du.
Livet...