Som avslutande storhetsvansinne innan en månads blogguppehåll bjuder jag på den fullkomligt magiska första sidan i Utvandrarna av Vilhelm Moberg.

De var de första som utvandrade från sin ort. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land. De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat den jord de lämnade. Släktleden hade bytt av varandra: sonen trädde till efter fadern vid harv och årder, och dottern tog moderns plats vid spinnrock och vävstol. Genom alla skiften förblev gården släktens hem och givaren av livets uppehälle. Brödet kom från rågåkern och sovlet från boskapen, av fårullen, linet och kreaturens hudar bereddes kläder och skodon, som gångeskräddare och gångeskomakare sydde. Alla oumbärliga ting togs från jorden. Människorna berodde av Herrens väderlek, som gav dem godår och svagår, men av ingen annan makt under solen. Gården var sin egen avskilda värld och ägde intet behov av yttervärlden. Stugorna hukade låga och gråa, men de var timrade för seklerna, och under samma tak av torv och björknäver levde människorna sitt liv från födseln till döden. Bröllop hölls och barnsöl och jordöl, liv tändes och utslocknades inom samma fyra väggar av skrädda furustockar. Utanför livets stora tilldragelser gavs det ingen omväxling mer än årstidernas egen. På åkern stod brodden grön om våren och stubben gul om hösten. Livet levdes stilla, medan bondens år fullbordade sin ring.