skir försommargrönska när jag skjutsar henne till stationen, staden har blommat upp och allt är så vackert men inte som henne. spårvagnarna har vaknat, en parkeringsvakt har vaknat, det luktar dy. staden är fortfarande tyst, hennes väskas hjul slår donk donk donk mot det hårda smutsiga betonggolvet. hon säger vi syns snart men jag vet att det inte är tillräckligt. när hennes tåg har försvunnit kan jag inte åka hem. jag åker runt runt i stan och lyssnar på eldkvarn, handen ut genom rutan i den friska morgonluften och människor, vackra människor börjar komma fram för det är ett tidevarv av förvirring där alla är precis lika nyvakna och trötta på alltihop men man fungerar ändå.

man måste det. 
man måste det.