Nu har jag sett on the road på bio. Den var mycket bra men inte komplett. Jag saknade den totala galenskapen. 

Lyssnar på Gyllene Tider. Första versen i buddy holly-låten ger mig fortfarande kalla kårar av barnslig nostalgi från sommaren mellan 6an och 7an när jag och min kompis cyklade runt runt i villaidyllen och tittade på flickor och inbillade oss att vi var stora. Precis som man alltid gjort, alltid gör. Inbillar sig att man är stor och mogen. Det är man oftast inte. Citat Kalle i 1an (på lågstadiet) till några jämnåriga vänner (7 år): "Vi är dom stora killarna nu". Vadan min fäbless för att vara stor och mogen? Exakt hur stort är mitt mindervärdeskomplex? 

I övrigt krisar det ganska friskt. Smuttar friskt på ett glas Varm & Kall och försöker läsa Brunner medan jag tittar på solnedgången. Läste idag att Ranelid och Brunner är polare. Träffade en engelsk uteliggare, Han passade min cykel i utbyte mot att jag köpte en Faktum. Vad gör man inte? 

Imorgon kl 14:20 börjar mitt livs första semester om man inte räknar med sommarlov och så. Det känns maniskt. Vi är de stora pojkarna nu. Jag ska ha fyra veckor långt bort från allt elände. Under mina två senaste arbetspass har jag nu haft hand om två drunkningar där båda fick tragisk utgång. Det gör lite ont i hjärteroten må ni tro! 

Vad kan jag skriva mer? Hade näsblod idag.
Inget större filosofiskt att uttrycka egentligen.
För lite ork, för lite tid. 
Kärlek och respekt ta hand om ER NÄSTA mina vänner!