Hösten kom som på beställning när skolorna började för alla som trodde sig ha framtidsplaner. Regnet kramade alla nya studentben och koftor och teet var varmt och gott där jag satt och tittade ut på allting. Och allting föll, just i den sekunden, i den inandningen. Jag hade precis promenerat ihop en bit av en relation jag trodde jag skulle klara mig utan och sedan i ett slumpartat rus sprungit på David på en spårvagn nånstans. Han var nybliven medicinstudent och fattade ingenting. Vi bestämde oss på stående fot för att blanda ner vår eftermiddag i rustika gamla tékoppar och då kändes det för en sekund så rätt att vara arbetslös och kunna sträcka ut alla eftermiddagar i oändlighet. Men där någonstans föll allting. Alla framtidsplaner, alla ambitioner, all livslust drog bort med den flyende sommaren utanför fönstren och när jag harvade mig ner mot Valand bland alla regnvåta poliser och fjortisar på bättringsvägen fanns det bara en sak i huvudet; jag måste bort.
Jag ska ge det några veckor till. Om ingenting har hänt då kan vad som helst hända.
