Jag hittade min dagbok från Afrika när jag satt och skrev stödord till morgondagens redovisning om Vietnamkriget. Livet är sannerligen fullt av kontraster, tänkte jag. Då var jag där och nu sitter jag här. Det är som det är. Det doftade fortfarande Kongo om alla dagbokspapper. Jag blev nostalgisk och prioriterade direkt bort redovisningen. Det är som det är, som sagt. Livet är en dammig landsväg och det gäller att kunna stanna upp när man hittar en porlande bäck. 

Jag tänkte då och då släppa ifrån mig små fragment från Afrikadagboken, här i bloggen. Bara små rader, tagna ur sitt sammanhang, men ändå talande för livet som det såg ut just då. Som kontrast mot allt som bara snurrar här omkring. En annan slags ljusterapi. Det är som det är, som sagt. Det är som det är. 

18 augusti 2008 - Dolisie, Kongo-Brazzaville (kväll):

"Jag och Billy skrattar så vi får kramper varje kväll, vi skrattar så vi gråter åt småsaker. Jag vet inte vad det är, men jag antar att jag har uppnått inre frid..."