Hjärnceller kokar, kretsarna är brända och håret vissnar. Jag lägger bort min bok, sätter mig att skalda. En rad i taget. Skeppsbrutna Själars Ballad.
Iskall asfalt, skimrande diamanter. Läser en del poesi för tillfället. Amerikanskt femtital och Bob Hansson. Lyssnar Afzelius och Weihe. Som en ogräddad våffla är det liv som bara levs på ytan.
En ögonblicksbild:
duvorna mot de kalla kullerstenarna, mannen med en rostig cykel, ett tåg har just anlänt, ensamma människor väller i flock över torget. flickan som sitter på bänken och fryser, alltför tunnklädd i den bitande kölden. hon ser på mig med tomma ögon fulla av silvertårar, silverförtvivlan. jag tittar bort. jag vill leva.
Orden flyr mig igen, orden är flyktingar, orden är hemlösa, vem har någonsin fångat ett ord?
vi skriker ut dem från taken men vi förstår dem inte
vi präntar in dem i papper med blått bläck
men vi greppar aldrig någonting mer än just bara pennan
Vissa vill synas
andra tar till gitarren
själv skriver jag en rad här och där
och sen går jag och lägger mig, uträttat verk
världen snurrar vidare
En tjej pratar argt med sig själv vid busshållplatsen.
Jag går och köper nötter. Det ska tydligen vara nyttigt.