Jag har tappat rösten. 
Jag har åkt tåg och läst ut böcker. 
Jag har sett perronger passera; Höje Taastrup, Bochum, Essen, Zwolle. 
Jag har sett människor älska och skrika. 
Jag har lyssnat på TAKE ME TO CHURCH. 
Jag har hört Pengabrorsan förklara sin teologi.
Jag har träffat en tysk hippie och skrämt bort henne.
Jag har pundat fram mina monster igen.
Jag har köpt rotfrukter och linser.
Jag har likt förbannat suttit där efteråt; påtänd på mörk choklad och sprit.
Jag har längtat efter nåt att längta efter.
Jag har sett hösten och avslöjat den.  

Jag har inte sovit. 
Jag har inte varit en god människa. 
Jag har inte talat sanning.
Jag har inte talat osanning.
Jag har inte diskat. 
Jag har inte tvättat håret. 
Jag har inte kommit någonstans. 
Jag har inte accepterat valresultatet.
Jag har inte accepterat Björn Söder, Jimmie Åkesson, Hermann Göring, Benito Mussolini. 
Jag har inte förmågan att se ljuset. 
Jag har inte kontroll över mig själv. 
Jag har inte för avsikt att stanna kvar.  

Jag vill skaka och skälva.
Jag vill leva. 
Jag vill inte leva. 
Jag vill explodera över den här jävla stan. 
Jag vill svälta.
Jag vill riva ner himlen och nåla fast den i dina ögon. 
Jag vill säga förlåt. 
Jag vill att allt ska ordna sig; att alla murar ska falla.
Jag vill vara ett åskväder.
Jag vill skrika.
Jag vill förklara allting i ett avslutande epos.
Jag vill älska.
Jag vill visa er hur mycket ni betyder.
Jag vill återgälda all kärlek jag blivit given.
Jag vill stänga in mig.
Jag vill vara tyst ett helt år.
Jag vill tycka ännu mer synd om mig själv.
Jag vill tända mitt mörker.
Jag vill gå in i nya depressioner.
Jag vill gå med dig.
Jag vill fastna på knarket.
Jag vill bli lämnad ifred.
Jag vill att smärtan ska släppa taget.