Klockan 07.00 går jag upp och det är alldeles dimmigt över hygget bakom stugan. Ute doftar av jord, mark. Ankorna är ivriga, vill ut. Slår näbbarna i dörren på sin ombyggda kaninbur innan jag ens hinner öppna den. Jag fyller en skopa spannmål i boden och lägger ut på fat, men ankorna tar bara en munfull, vill mest av allt bara flyga igång dagen, några varv över gräsmattan. Hönsen är morgontrötta, även fast jag öppnar luckan samtidigt som jag öppnar för ankorna kan det ta en timma innan de hittar ut. Om det regnar, två timmar. De är lite snobbiga, hönsen.

Ankorna bryr sig inte så mycket.

Extinction Rebellion blockerar gatorna i Stockholm. Jag gör det här. Helena sköter 75% av odlingen, jag sköter 75% av fåglarna. Knut sköter 100% av stöket och buset.

Vi är en flock.

Vi försöker hitta nåt annat sätt att leva än deras destruktiva.

Och ännu en sommar har gått. Alla säger att det har varit en konstig vår, och sommar. Jag tycker det har varit behagligt. Men konstigt kanske, visst, om man värdesätter och omhuldar hysterin som driver mördarmaskinen framåt.

Vi behöver inte gå framåt nå mer. Vi behöver bakåt.  

Imorgon börjar skola. Kanske intressant, mest av allt bara bra för att det innebär att man inte behöver arbeta så mycket.