det enda minnet som finns kvar av lasse larsson är pianospelet i "logaritmen" av luftslottet anno 2011. men ändå: jag ler när jag lyssnar. varje jävla gång. 

 

vill ha en frälsarkrans eller vad heter det? läste stoopendaal och blev sugen på kristen mystik eller egentligen all sorts mystik, och vill som vanligt hinduismen men KLARAR inte systemet runt omkring, varför inte hinduism utan kaster, utan 30 miljoner gudar, jag är för kristen för sådant, jag måste rota i min egen mylla nu, men vet inte var jag ska börja. 

men tänker på berget i Sinai, när vi gick upp där, det var mörkt, jag hade foppatofflor på mig, vad fan gjorde vi där jag och madeleine, men senare: när solen touchade bergskammarna och efteråt, när vi gick ner till klostret och gick runt där, det var varmare då, det var stilla, tyst, det fanns nåt där, en annan väg ut. 

och på något sätt är det alltid bergen: mount meron nära kibbutzen, snötäckta toppen på hermon på gränsen mot libanon eller? minns inte, men det var på golanhöjderna och jag var bakis, så fruktansvärt bakis, introducerad för alkohol och hedonism i det heligaste av landskap: galiléen 

senare sov vi i en olivlund med utsikt över genesarets sjö och det var så fruktansvärt obekvämt. varför gör man alla dessa saker? varför åker man i alla dessa vädersträck? varför är sex så centralt när man är "ung"? 

 

jag minns johannes i sina gubbskor, gå rakt ut i öknen vid döda havet.