Igår 18 grader, knut vid havet, knut på gräs, knut överallt, slitna skjorts från förr och sorgen över att allt man trodde man visste om livet var en saga och en from förhoppning och en desperat flykt bort från sig själv i oändliga mönster cirklar av självhat
självhat självhat och samma självhat nu med stenström i lurarna medan knut sover och solen touchar trädtopparna men ändå inte riktigt samma, blir aldrig samma, en labil Lundellman slog upp som blåsippor i mitt hjärta och det blir en torr
torftig bisarr vår och om jag ska skriva ett enda blogginlägg utan att nämna lergigan eller propavan så är det nog nu
