Jag säger att Jr Brielle spelar i Nymo hon säger ok? Hon säger "jag tycker de är så jävla dåliga och töntiga". Jag säger ok? Hon säger "...men jag förstår att du - som man - tycker att de är jättehäftiga". 

Det är något manligt, alltså. 

Nu lyssnar jag igenom hela 2 Steg från Paradise-skivan. Har Håkan gjort något bra efter den egentligen? På riktigt relevant? Med texter OCH musik? Jag är osäker. Det är en jävla skiva.

Ljudbilden, raspet, lukten av Karlstad på hösten. Vattnet som bara flyter. Vinet. Vi visste inte ens någonting om Karlstad då! Ingenting om livet. Magnus gamla Volvo in till Munkfors för att fylla på. Gråvädret. Desperationen. Jag minns hur jag ville hoppa från bron i Ransäter när Jonas försvunnit. Trummorna i DOM VA BARA KIDS MEN GIFTE SIG ÄNDÅ. Ja, vissa strofer kommer slå an en klang i mig för alltid.

Osv. Man kände sig som trettio när man lyssnade första gången, men man var tjugo, nyss fyllda. På en buss i Fryksdalen. Gråtandes över vad man trodde var kärlek och gud vad man trodde man upplevde den.

Man hade fingrarna mot himmelriket då. Helt oskyldig, ren, troendes. Vattenkammad in i själen fast bångstyrig. Guds bästa pojk - långt från korridorerna på psyk.

Historierna, känslan av B E A T, av att allting faktiskt kan hända. Av livet som nyss uppstiget ur badkaret.  

Alla självmord jag har övervägt till den skivan.