Vi är på en vernissage i nåt Berlindistrikt. Människor trycker sig längs väggarna och andas som ormar. Det är fyra-fem år innan corona. Konstnärer och gubbar. Vi försöker prata. Ingen fattar. Utanför är staden svept i sprit och svart cannabis. På innergården finns en massa bier. Jag vill ha kaffe och förstå Hegel. 

Natten är hård och öm. Staden är svept i krigsminnen och antabus. Romy är försvunnen. Ute på gatan springer vi, jag vet inte om jag minns detta helt rätt men jag tror det, in i en grupp människor mycket yngre än oss. Arton-nitton kanske. De ser speedade ut och är på väg någonstans. Linus börjar snacka med dem och det framgår att de vet ett ställe, en klubb som aldrig stänger. Tjejen som ser ut som en punkare känner vakten. Vi tar S-bahn dit. Femton timmar senare har solen gått upp över den konstgjorda stranden och när vi kommer hem sitter Romy med sitt kulturgäng och förfestar i lägenheten, på väg till samma klubb. De ska dansa i 78 timmar. Vi är från Sverige.