Jag saknar Budapest med dig baby det kittlar i hela magen kanske är det vinet men jag minns bara broar som lågt hängande apelsiner i solnedgången och människor, massor av människor och parken där den gamla tunnelbanan tar slut (?) jag minns inte
riktigt nu och det är inte viktigt, men jag tänker på luften, så ödesmättat dieselstinn redan första gången och värre skulle det bli. Jag minns fylla vid det som inte längre heter Moskvatorget och värmen, den hopplösa värmen, jag minns nattbussar
och förvirring, jazz och sprit, jag tänker på Johannes Morriarty och på David, och på dig baby, det var tider, det var öppna sår och långt blont hår, det var tåg, oändliga tåg, alltid tåg och stationer, alltid rörelse och ÖS, JÄRNET BA, och så långt
från lilla pappa du ska dö och jag vill gråta men kan inte, kunde väl då, kunde något år efter, kanske två, grät väl nästa gång i buda, tidig vår och snorkallt, satt i en iskall lägenhet och funderade på Johannes Morriarty, det var innan debaclet i Alperna
och vad fan det tar ALDRIG SLUT
