Ingen svarar längre och hon säger "det senaste bra i musikväg var väl Björnstammens senaste skiva" och hon har rätt. Och jag funderar på att skriva något längre, arbetsnamn TORSLANDA HETS GÖTT eller LATE BLOOMER och text, lyrik är ju så: den fortsätter, den expanderar, exploderar, höst nu.
Och varför skriver man egentligen, och varför skriver man inte mer, oftare? Och allt är tomt, flyktigt, plastigt, ingenting finns kvar, bara vetskapen om Göteborg som ett monster, en plats man vill ut från, ständigt ut från, känner ingen nostalgi längre, inte ens vemod, bara äckel, illamående.
Det man trodde var episkt var bara meningslösa nätter.
När man trodde att man skrev historia skrev man i själva verket under sin egen dödsdom, om och om igen, varje natt, full utanför Crepesvagnen i träskor.
Min nya terapigubbe heter Kenny och ser ut som en avdankad datanörd.
Senast 17 okt måste jag ta nya prover. Har tagit tre gånger och om de inte är bättre nu skickar de mig till hematologen.
(Finns så mycket kvar att upptäcka - jag står med mina händer uppsträckta)
Det man trodde var episkt var bara meningslösa nätter.
När man trodde att man skrev historia skrev man i själva verket under sin egen dödsdom, om och om igen, varje natt, full utanför Crepesvagnen i träskor.
Min nya terapigubbe heter Kenny och ser ut som en avdankad datanörd.
Senast 17 okt måste jag ta nya prover. Har tagit tre gånger och om de inte är bättre nu skickar de mig till hematologen.
(Finns så mycket kvar att upptäcka - jag står med mina händer uppsträckta)